Summa sidvisningar

Reklam


De flesta andra länder i Europa har olika former av subventioner. De verkar fungera. Varför kan inte Sverige skärpa till sig och utforma fungerande stöd?

"Höjt bostadsbyggande är mycket bättre integrationspolitik än meningslös fixering vid »svenska värderingar«.

Varför är motståndet så hårt mot byggsubventioner? Läget är så allvarligt att gammal motvilja behöver undanröjas. Även om byggandet nu äntligen verkar öka ordentligt är det långt kvar till Boverkets beräkningar att det behövs minst 70 000 nya bostäder varje år.

Förra året beslutade regeringen om ett blygsamt stöd på 3.2 miljarder till nybyggnation. Det var ett litet genombrott, som sedan verkar ha blivit så försenat att man undrar om det ens finns.

Efter krav från Vänsterpartiet ska regeringen nu utreda ett mer massivt stöd i form av förmånliga lån. Är det finansdepartementet som hela tiden bromsar genom att gräva ner förslagen i utredningsmaskineriet?

Tiden börjar rinna ut. Bostadsbristen närmar sig ett nationellt nödläge. Att bygga borde inte vara ett problem, men en investering som skapar jobb, tillväxt och välfärd. Besparingspolitiken har inget egenvärde. Den har varit till för att skapa ekonomiskt utrymme och frihet att kunna satsa och även låna i krislägen. I det här fallet kommer de garanterat tillbaka in i statskassan, antagligen med hög ränta.

Debatten har länge dominerats av föreställningar att sega planprocesser och överklaganden stått i vägen. I sommar har Dagens Nyheter i en rad artiklar äntligen ifrågasatt byggföretagens eviga krav på avregleringar. De visade att de stora problemen ligger på annat håll än i kommunala planprocesser. Det enda förvånande, och oroande, med artiklarna var att bostadsminister Peter Eriksson uppfattade uppgifterna som en nyhet. Ska ett statsråd inte veta bättre?

I en ny bok granskar en grupp bostadspolitiska forskare 13 myter om bostadsfrågan. I ett avsnitt skriver statsvetaren Bo Bengtsson om den reflexbetonade fientligheten mot subventioner. Under den stora byggepoken med början efter andra världskriget fanns skiftande former av subventioner. De avskaffades helt under 1990-talets första år. Det var inte så konstigt. De hade växt till »ett subventionsberg« som hotade hela samhällsekonomin. Sedan dess har alla slags bostadspolitiska subventioner haft giftstämpel. Man tänkte att marknaden skulle lösa bostadsfrågan på egen hand. Det gick inte så bra.

Med byggsubventioner följer möjliga problem. De kan bli dyra och ineffektiva. Pengarna kan hamna helt i byggföretagens plånböcker. Men de flesta andra länder i Europa har olika former av subventioner. De verkar fungera. Varför kan inte Sverige skärpa till sig och utforma fungerande stöd för att under en begränsad tid undanröja den akuta bostadsbristen?

Bo Bengtsson påpekar att den inflationsekonomi som fick tidigare system att spåra ur är avskaffad. Riskerna med hårt kontrollerat stöd är små, men vinsterna kan bli stora. I stället för sammanbitet motstånd behövs en ordentlig diskussion om hur de kan se ut. Ska de vara generella för att gynna även villabyggande? Eller riktade för att få fram hyresrätter med rimlig hyra, som Vänsterpartiet vill?

Det är bråttom. Mycket snart behöver de tiotusentals nyanlända flyktingarna från de stora krigen egna bostäder. Höjt bostadsbyggande är mycket bättre integrationspolitik än meningslös fixering vid »svenska värderingar«.

Forskarna i 13 myter om bostadsfrågan drar avslutningsvis den viktiga slutsatsen att det finns ett avgörande samband mellan bostadspolitikens former och makroekonomiska doktriner. Är det där problemet uppstår? Statliga subventioner bryter mot de föreställningar om fria självreglerande marknader och en sparsam stat som inte längre fungerar, men fortfarande dröjer sig kvar i politiken. Om regeringen vågar kan bostadspolitiken bli bron som leder över till mer moderna synsätt."
Dagens Arena

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Min blogglista