Summa sidvisningar

Reklam


1993 valde politiken, utan debatt, att avskaffa den sociala bostadspolitiken. Nu står vi inför uppgiften att uppfinna den på nytt.

Mönstret i allt detta pekar entydigt åt ett håll. Politikerna har förlorat greppet om bostadsfrågan och famlar alltmer i blindo. Tyvärr är jag rädd för att det kan bli värre. Debatten lider nämligen av tre fundamentala problem.

Fel problembeskrivning.
Det är en myt att landsbygden töms och att storstadsregionerna växer med unga och välutbildade. Räknat på nettoflöden utgör den gruppen mindre än 5 procent. Förutom födelseöverskott (drygt 40 procent) utgör migranter det absoluta flertalet. [...] Storstäderna växer således primärt med utsatta och resurssvaga hushåll. I den ekonomiska statistiken syns detta genom att Stockholms skattekraft långsamt sjunker [...] Detta försöker politiken möta genom att stimulera utbudet. Men det hjälper föga eftersom det knappast alls finns någon efterfrågan i dessa områden

Avsaknad av ekonomisk analys.
Minskad efterfrågan på ”ägda” bostäder kan inte mer än marginellt kompenseras av fler hyresrätter. En analys av företagens balansräkningar visar att vare sig kommunala eller privata bolag förfogar över det kapital som krävs. Tanken att kraftigt öka utbudet av hyresrätter, framför allt för de resurssvaga hushållen har stora svagheter. I avsaknad av kraftiga subventioner är och förblir hyresrätten en avsevärt dyrare boendeform än ägda bostäder. Anledningen är givetvis att en fastighetsägare måste ta betalt för sin finansiella risk.

Bristande förståelse av historiska samband
Ett vanligt missförstånd är att ränteavdragen utgjorde politikens kärna. Det är fel. Huvudskillnaden består i att det egna (riskvilliga) kapital som ett hushåll eller företag i dag måste svara för tidigare tillhandahölls, i praktiken gratis, av staten. Såväl botten- som topplån ställdes ut till låg, garanterad ränta, inte minst till nyproduktion av hyresrätter.
När systemet avskaffades störtdök byggandet av hyresrätter. Utan vidare analys överlät politiken ansvaret för bostädernas finansiering till hushållen. Självklart ökade därmed hushållens skuldsättning successivt och det enda man kan bli förvånad över är varför myndigheter och politiker är så förvånade. Förstod man inte vad som skulle ske?

Dagens Samhälle

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Min blogglista